2010-talets viktigaste: Böcker
En medelålders man i dag, en hemmafru i folkhemmet, två flickor i 50-talets Italien eller en internationell sportsuperstjärna – magin med böcker är alla kan bli lika intressanta. Det blir tydligt när man tittar på böckerna vi läste och snackade om under decenniet som gått.
Autofiktionen, då man skriver roman på verkliga människor och händelser, har varit en stark trend och vi har läst många biografier. En annan sak som blir tydlig är att vi gillar serier – varken läsaren eller förlagen tycks vilja att berättelsen ska ta slut efter en bok.
Här är tio böcker från 10-talet – inte alltid de mest prisbelönade men det var böcker vi pratade om.
2010 ”Min kamp” av Karl Ove Knausgård
Det var ett oblygt projekt – att skriva en romansvit i sex delar med sitt eget liv som grund. Men det var var norrmannen Knausgård gjorde. 2010 kom den första delen på svenska och sviten blev en internationell succé. Med ”Min kamp” satte han också en av decenniets starkaste litterära trender: den autofiktiva, där man blandar fakta och fiktion. Vad får egentligen skriva om människor som finns på riktigt? Den debatten pågår fortfarande.
2011 ”Jag är Zlatan” av Zlatan Ibrahimovic och David Lagercrantz
Zlatan var förstås redan en superstjärna när han parades ihop med Lagercrantz för att berätta sin historia. Resultatet blev en bok som sålde i över 400 000 ex på en månad, och en Augustnominering. Men viktigare ändå: runt om i landet fick bibliotek beställa fler ex, då så många tonårskillar ville läsa boken. Den är också ett exempel på den stora mängd biografier som kommit, av så väl kända stjärnor som tidigare okända människor med spännande liv.
2012 ”Femtio nyanser av honom” av E L James
Porr, erotik, snusk – oavsett vad man kallar det så var ”Femtio nyanser”-trilogin en internationell braksuccé som översattes till 52 språk. Den handlar om studenten Anastasia Steele som möter den otroligt rika men komplicerade Christian Grey. Böckerna utvecklades ur så kallad fanfiction om en av förra decenniets stora bokframgångar, Twilight-serien, men är betydligt, hm, vuxnare med en hel del inslag av BDSM. Alla tre böcker har också filmatiserats.
2013 ”Egenmäktigt förfarande” av Lena Andersson
Hur kunde den förnuftiga Ester Nilsson vara så blind för den undvikande Hugo Rasks grundläggande ointresse av ett riktigt förhållande? Det var nog många bokcirklar som 2013 satte gaffeln i Lena Anderssons relationsroman, och kände igen sig i Ester, Hugo, väninnekören – eller allihop. Det fanns också viss skvallerfaktor, då konstnären Rask sades bygga på verkliga regissören Roy Andersson. I bokens kölvatten kom också en debatt om den så kallade Kulturmannen.
2014 ”Liv till varje pris” av Kristina Sandberg
Vem älskar en snipig hemmafru vars viktigaste mål tycks vara en riktigt blank diskbänk? Rätt många, faktiskt. Sandbergs trilogi om klassresenären Maj, som efter att ha blivit med barn gift sig med 20 år äldre Tomas och sen lever småstadsliv, sågs som en hyllning till alla de kvinnor som sammanbitet höll ihop familjerna i folkhemmet. ”Liv till varje pris” var den avslutande delen och belönades med en August. I vår kan man se historien om Maj på Dramatens scen.
2015 ”En man som heter Ove” av Fredrik Backman
Boken kom egentligen 2012 men tre år senare kom filmen, som Oscarsnominerades. Men då var boken redan en stor framgång – det var många som ville läsa varma berättelser om människor i ett samhälle man känner igen, en feelgood-trend som fortfarande håller i sig. Backman har också fortsatt skörda framgångar, med titlar som ”Britt-Marie var här” och ”Björnstad”. ”Ove” har dessutom hamnat på teaterscenen, i Johan Rheborgs gestalt.
2016 ”Min fantastiska väninna” av Elena Ferrante
Vid mitten av decenniet spred sig Ferrante-febern epidemiskt över den litterära världen och 2016 var det Sveriges tur att ”drabbas”. I den så kallade Neapel-kvartetten, som består av fyra böcker, berättade den italienska Ferrante om vännerna Elena och Lila och genom dem om klass, kvinnoroller, modernitet och mycket mer. Att Elena Ferrante är en pseudonym gjorde inte intresset mindre – möjligen är hon i själva verket översättaren Anita Raja.
2017 ”Mannen som sökte sin skugga” av David Lagercrantz
Det blev en smärre sensation när förlaget Norstedts meddelade att Lagercrantz fått i uppdrag att skriva en fortsättning på Stieg Larssons ”Millennium”-trilogi, om de redan då världskända figurerna Mikael Blomqvist och Lisbeth Salander. Den första, ”Det som inte dödar oss”, kom 2015 och två år senare alltså denna – som blev årets mest sålda bok. Den tredje, ”Hon som måste dö”, släpptes i år. Bokserien finns i 47 länder och har nu sålt i över en hundra miljoner ex.
2018 ”Factfulness” av Hans Rosling, Ola Rosling och Anna Rosling Rönnlund
Hans Rosling (1948–2017), professor i internationell hälsa, blev omåttligt populär för sitt pedagogiska sätt att med fakta visa hur mycket som trots allt blivit bättre här i världen – oavsett hur det känns. Boken som kom ut efter hans bortgång blev också en succé, översattes till 40 språk och spridningen blev inte mindre av att Bill Gates gav den som e-bok i present till alla amerikanska ungdomar som tog examen.
2019 ”Klubben” av Matilda Gustavsson
En av decenniets mest omskakande händelser var Metoo som inleddes hösten 2017. I ”Klubben” ges hela bilden av en av de större skandalerna, den som i grunden skakade Svenska Akademien. Hur kunde Jean-Claude Arnault, ”kulturprofilen”, år efter år trakassera och förgripa sig på kvinnor, utan att någon reagerade? Vad var det egentligen för makt han hade? Gustavsson ställer frågor och kartlägger – och det som framträder är något vi förhoppningsvis inte tar med oss in i 20-talet.
… Johanna Hedenberg, som översatte Elena Ferrantes böcker.
– Jag tyckte om den, jag drogs snabbt in i historien och beskrivningarna av personer och miljöer.
Anade du att sviten kunde bli en sådan framgång?
– Nej, även om jag nog trodde att böckerna skulle få många läsare kunde jag inte ana vidden av det.
Var det svåra böcker att översätta?
– Man stöter alltid på svårigheter när man översätter, också i texter som kan verka enkla. Men jag skulle säga att de här böckerna var ”normalsvåra”, varken de svåraste eller de lättaste jag har arbetat med. En utmaning var att hålla reda på alla trådar och personer och vara konsekvent i översättningen genom hela historien – Neapelkvartetten ska ju enligt författaren inte betraktas som en serie utan en roman i fyra delar och helheten är viktig.
Vad i böckerna tror du att det är som gör att så många tycker om dem?
– De innehåller så många teman och kan läsas med fokus på olika saker. Det har talats mycket om kvinnlig vänskap, men böckerna handlar ju också mycket om klasskillnader och klassresor, språk, våld och ett slags hederskultur, och de tecknar en bild av Italiens moderna historia ända från början av 1950-talet till idag. Och så finns det ett driv i dem som gör att man vill läsa vidare.
Elena Ferrante är ju en pseudonym – tror du att mysteriet runt för författaren har spelat någon roll för framgången?
– Det är svårt att säga, man vet ju inte hur det hade varit om författaren varit känd. Jag tror inte att det är en medveten strategi för att få större uppmärksamhet men att det kanske har gjort människor mer nyfikna på böckerna.
Till sist: vad önskar du dig allra mest just nu?
– Att vara ledig under en längre period, det var längesen jag var det.
